Friskvårdsrebellen

Nu kommer självbiografin

Johan Holmsäter grundade Friskis & Svettis 1978. Planen var att bygga en ny referensmodell för friskvård och ett nytt sätt att motivera människor att av egen kraft klättra från ohälsa till hälsa. Det skulle ta fem år. Sen skulle Johan gå vidare med andra friskvårdsprojekt. Så blev det inte riktigt, men nästan. Det hade gått sju år när Johan lämnade den nya folkrörelsen, eller kanske han knuffades ut?

Avslutet är fortfarande en het potatis som det har skrivits om förut, bl a i en lång artikel i magasinet Filter. Berättelsen om hur Johan lämnade Friskis & Svettis varierar beroende på vem du frågar. Nu berättar Johan äntligen själv hur det gick till.

I självbiografin Friskvårdsrebellen är givetvis historien om Friskis & Svettis en bärande del. Läsaren förstår varför; så mycket av Johan själv finns i Friskis & Svettis kultur och värderingar. Allt hänger ihop, från den tuffa uppväxten, till euforin när Friskis & Svettis blir en succé, från sorgen över att känna sig sviken till glädjen över att få så mycket uppskattning, såväl från folket som från olika samhällsinstitutioner.

Om ett av dessa härliga bekräftelsetillfällen handlar bokens första kapitel. Läs ett utdrag här.

Dancing Queen

På senhösten 2003 jagar två herrar mig. Jag lär mig att de heter Claes Tamm och Anders Åhlberg. Jag tror de vill sälja något.
Jag bor i Mariefred, nyskild och angelägen om att fokusera på min 12-åriga dotter Julia som bor hos mig, samt mina två söner Linus, 19 och Hampus 17 som båda går på gymnasiet i Stockholm och bor hos sin mamma.

Jag meddelar herrarna Tamm och Ahlberg att jag inte har tid att åka in till Stockholm. När Julia kommer hem från skolan vill jag kunna avbryta vad jag håller på med och ägna mig åt henne. Jag vill prata om hennes dag vid mellanmålet en stund innan hon går iväg med kompisar eller läser läxor. Vi brukar planera middagen som vi senare lagar tillsammans.

Men Anders och Claes ger inte upp.
– Är du alltid upptagen? Kan vi komma till dig i Mariefred?
Jag ger upp.
– Ni kan komma på onsdag om det passar er? Jag bjuder på lunch hemma hos mig.
– Inte en chans, säger de. Det blir lunch på Gripsholms Värdshus.
Några dagar senare möter jag två stiliga och humoristiska män kring de 60. De leder in mig i den vackra matsalen på Värdshuset. De ser glada ut. Jag förstår ingenting.
Menyn kommer in och jag blir beordrad att beställa. Jag letar efter de billigaste rätterna, vilket de märker.

– Här gäller förrätt, huvudrätt, dessert och de bästa vinerna. Dagen är din.
Lunchen blir nästan fyra timmar lång. De vill veta allt om mig och får hela min historia utan krusiduller. Från uppväxten till Friskis & Svettis och allt därefter. Det känns som vi alltid känt varandra. Slutligen säger de:
– Vi har utan tvivel kommit rätt och har ett brev som vi vill att du ska öppna.

De överräcker ett stort brunt A4-kuvert. Jag öppnar och läser:

” Johan Holmsäter tilldelas av Smilbandsakademin i närvaro av Hans Majestät Konungen Carl Gustav och hans hustru Silvia årets Smilbandspris för att ha gjort Sverige både gladare och Friskare”.

Claes och Anders ler varmt mot mig. Jag kan inte hejda gråten. Några gäster som fortfarande finns kvar i restaurangen tittar förvånat på oss. Serveringspersonalen stannar upp. Jag reser mig, kramar om de båda herrarna och ger dem varsin stor kyss på kinden. Det vackra brevpapperet fläckas av mina tårar. Om de bara visste vad det här betyder för mig just nu.

Anders förklarar att jag är den andre personen som de tolv herrarna i Smilbandsakademin utsett till pristagare. Först ut var Magnus Härenstam året innan. Priset skall delas ut den 22 januari 2004 vid en tillställning på Nalen med idel honoratiores inbjudna. Jag får inte berätta för någon än, men jag får ta med mig mina barn, min käresta om jag har någon, samt två av mina bästa vänner.

Priset, förutom äran, är 56 789 kronor, en ”förräntning av en investering”.

Pengarna, säger jag direkt, tänker jag donera till barnhemmet och yrkesskolan Livslust i Lettland, som initiativtagaren och eldsjälen Kerstin Nordin, Christer Magnusson och Laila Freivalds grundat tillsammans med mig. I flera år har vi sedan stöttat projektet med drottning Silvia som beskyddare. Namnet Livslust var min idé och skulle signalera en helt annan verksamhet än den jag var med om under min egen barndom.

Jag frågar vad som förväntas av mig.

– Ingenting mer än att du kommer i smoking. Vi vill ge dig en härlig kväll utan andra förväntningar än att du njuter välförtjänt av dina insatser.

”Johan Holmsäter tilldelas av Smilbandsakademin i närvaro av Hans Majestät Konungen Carl Gustav och hans hustru Silvia årets Smilbandspris för att ha gjort Sverige både gladare och Friskare”.

 – Men det förväntas säkert att jag säger något, envisas jag.

– Absolut inte. Ta det lugnt och njut av tillställningen. Det blir god mat, uppträdanden, prisutdelning och därefter dans.

Märkligt att de inte förväntar sig ett tacktal, tänker jag efter lunchen, men jag frågade ju flera gånger. Jag släpper det, glad som ett barn på julafton.

Januari 2003 är smällkall. Den 22:a visar termometern under minus 20. Jag har bjudit med mig min stora ungdomskärlek från Zürich, Rosetta som är psykoterapeut och chef för alla skolpsykologer i två kantoner där.

Rosetta har kommit från Zürich och vi bor på Elite Hotell på Engelbrektsplan. Jag har provat ut min smoking dagarna innan och hunnit upptäcka att min nya Boss-fluga har en trasig hake. Jag byter ut den i god tid före festen.

När mina barn kommer in på rummet tillsammans med vännerna Eva och Sten är jag i färd med att fästa den nya flugan. Då går även den sönder. Linus jagar i sista stund iväg till den lilla eleganta klädbutiken och återkommer med en ny. Vi skålar, avtågar till Nalen och ser fram emot kvällen.

 Utanför Nalen kommer massor av svarta bilar på rad för att lämna av festklädda celebriteter. Jag känner mig vilsen när jag träder in i havet av människor. Amelia Adamo som jag känner sedan tidigare, tränger sig fram, gratulerar mig varmt och säger:

 – Du förtjänar verkligen det här priset. Det ska bli så spännande att höra ditt tal. Magnus höll ett fantastiskt tal förra året. Ingen kommer att glömma det.

Jag försöker le, men det känns som om mina ben vill vika sig. Fler människor kommer fram och gratulerar. Några av dem upprepar Amelias förväntningar på mitt tal.

Jag smiter in på toaletten för att samla mig. Jag måste få andas djupt ett tag i ensamhet innan jag kan återvända till välkomstcocktailen. Hur ska jag kunna få ihop ett tal? Utan en sekund för mig själv och utan penna och papper. Jag kommer inte att ha en chans i den här uppsluppna röran av festglada människor som kommit för att fira mig.

Vi välkomnas in i den stora festlokalen med runda bord, dukade för åtta personer vid varje. På min vänstra sida får jag drottning Silvia, vi har träffats tidigare i samband med hennes beskyddarroll för vår kombinerade skola, yrkesskola och barnhem för 40-talet barn i Aizupe i Lettland. Till höger sitter min bordsdam sångerskan Helen Sjöholm. Vid bordet finns även landshövding Anders Björk med hustru, samt Smilbandsakademins representant Carl Wilhelm Ros med maka. Vid bordet intill sitter Smilbandsakademins ledamot Bengt Braun, kung Carl Gustav, ordförande Anders Åhlberg och vd Claes Tamm. Mina barn sitter vid ett bord med Rosetta och hovets representant Elisabeth Tarras-Wahlberg, samt med mina vänner Sten och Eva. Vi är cirka 170 personer.

”Jag tar emot mikrofonen och tar två steg bakåt. Jag sluter ögonen. Kan jag bara försvinna in i det stora mörka draperiet bakom mig? Det är dödstyst”.

 Förrätten är superb, liksom vinet, men min tunga är torr. Jag försöker fokusera och vara närvarande, men drottning Silvia känner att jag är stel och stressad. Hon tar min hand och kramar den under bordet. Hon säger tyst så att bara jag hör:

 – Andas djupt och försök koppla av så kommer det här inte att vara någon svårighet för dig.

Huvudrätten kommer in. Jag tänker på om jag ska fly eller inte. Då lossnar min nya fluga på precis samma sätt som tidigare. Den hänger runt halsen halvvägs ner mot tallriken. I mitt uppjagade tillstånd tolkar jag stämningen som att alla runt bordet blir förskrämda.

– Oj, Johan! Du ska ju strax upp på scenen, säger någon med vad som i mina öron låter som förskräckelse.

– Ta min fluga, säger flera av bordsgrannarna.

Av någon anledning stoppar jag händerna i byxfickorna. Jag känner något som jag tror är min näsduk. När jag drar upp den ur fickan ser jag att det är en snygg och mörkröd fluga som jag själv kan knyta. Min far lärde mig när jag bara var tio år gammal. Han bar alltid fluga, aldrig slips. Samma sed har jag.

Jag ser på alla kring bordet, ursäktar mig och reser mig. Jag passerar kungens bord. Det är nästan helt tyst i lokalen. Folk undrar vart jag är på väg. Jag håller upp min fluga som förklaring och hastar in på toaletten.

 Mina händer darrar som lärkvingar där jag står framför spegeln. Det går inte. När jag ser mig själv fumla minns jag inte vad min far lärde mig. Jag får en idé om att lita på muskelminnet och sluter ögonen. Nu går det bättre.

Långsamt knyter jag flugan utan att se i spegeln förrän jag är klar. Jag blundar igen och står kvar i någon minut eller två och andas. Sedan går jag så lugnt och värdigt jag kan tillbaka in i festlokalen. När jag går förbi honnörsbordet fattar Anders tag i mig och rättar till min fluga en sekund. Han ler stärkande mot mig. Jag går vidare till mitt bord och slår mig ner vid sidan av drottning Silvia igen. Än en gång tar hon min hand i sin:

– Det här kommer att gå utmärkt.

Under middagen har flera artister uppträtt på scenen. Vi har klarat av huvudrätten. Allas magar är fyllda. Desserten återstår. Men först är det dags för mitt stora ögonblick.

Anders Åhlberg kliver upp på scenen och håller ett härligt och humoristiskt tal. Direkt efteråt äntrar Claes Tamm tribunen och läser upp prisformuleringen. Han ber kungen komma upp för att överlämna priset. Sedan ropas jag upp. I ögonvrån ser jag mina barn och Rosetta sitta som tända ljus. Kungen och jag står öga mot öga. Han överlämnar priset och tavlan med diplomet samtidigt som vi tar i hand. Han säger några gratulationsord. Alla i festlokalen applåderar kraftigt och Claes träder fram med mikrofonen i handen och säger mjukt:

– Kanske har du Johan något som du vill säga eller tillägga till den här lilla ceremonin? 

Jag tar emot mikrofonen och tar två steg bakåt. Jag sluter ögonen. Kan jag bara försvinna in i det stora mörka draperiet bakom mig? Det är dödstyst.